VIC†ORIA

Ni vet känslan när man verkligen känner besvikelse? När man som i mitt fall inser att man lägger ner alldeles för mycket tid på människor som kanske inte ens uppskattar det? Som inte ens bryr sig av att man väljer att höra av sig gång på gång? Det spelar ingen roll om det handlar om någon man är intresserad av eller om det handlar besvikelse till sina vänner. Men hur jobbigt det än är får man försöka tänka "alla är inte som jag" som faktiskt ger väldigt mycket, men oftast får väldigt lite tillbaka. Men förstår ni hur mycket tid man offrar för andra som många ggr verkligen går till spillo? Sådant som vi skulle kunna offra på de individer som verkligen uppskattar det vi gör. Jag vet att man aldrig ska ångra saker man gjort för man lever bara en gång, osv osv. Men faktiskt så finns det väldigt mycket jag ångrar att jag gjort för andra pga det har bara lett till att det är bara jag som står här i slutändan tom på energi och full med besvikelse med hur mycket man engagerat sig i onödan för människor som inte ens är värda det pga deras otacksamma beteende. Det handlar egentligen bara om att tänka till vilka som verkligen uppskattar ens tid, ens engagemang, ens omtanke, etc.