VIC†ORIA

Alla tycker någon gång de är jobbigt. Alla lär sig av de misstag man går igenom.
man blir så himla mycket starkare. man utvecklas så himla mycket och man ångrar
ibland hur töntig man var just då. Men ingenting man kan spola tillbaka, bara leva i nuet.
Det ska jämt vara nå skitsnack mellan alla ryggar. Men ingen är ju perfekt? varför ska man
lägga ner så himla mycket tid på folk som man inte har någonting med att göra?
De försöker jag lära mig.
jag är inte den bäste på jorden. de är ingen.

Tänk ibland vad alla trycker ner personer hit och dit? men tänk de som trycker ner vad den personen
borde ha lidigt den med, varför lägga sig i andras liv när den egentligen borde bara skämmas?
varför sprida ett falskt ryckte och sedan tror den att man vinner på de? varför inte vara nöjd med sig
själv när det bara finns just jag. just du. Tänk att man inte är kontrollerad jämt. Man är osäker i sig själv.
vet inte vad man ska göra, vet inte vart man ska gå för de ska bli bäst.
 
Varför lyssnar man på annat folk när man vill egentligen lyssna på sig själv men vågar inte stå för sitt eget?
tänk att alla är onöjd med någonting på sig själv. utsidan/insidan..

just de jag säger just de alla går igenom. varför ska de bli så himla mycket bråk imellan när just alla personer utvecklas och går igenom de här sakerna, större eller mindre problem. Alla utvecklas endå. 
 
tänk att ingen tänker på hur lätt/svårt förtroende alla har.Tänk vad lätt man kan riva en annans förtroende?
alltså tonårstiden är någonting man verkligen får se och lära sig mycket.
tänk vad mycket man bara häver ur sig. vad de kan tolkas fel, vad andra tar åt sig.
Fattar inte, jag känner att jag måste börja göra nå. nå som inte tränger ner mig så mycket,
jag tänker bara på de misstagen man gör. och ja sen då? tänk vilken idiot man blir och förblir..
men jag tar de bara på mig själv, det känns som det är bara jag som lyckas med allt.
Är det bra eller dåligt? Man borde väl få uppleva och lära sig en del saker för att kunna lyckas
eller misslyckas.. Av alla personer så är det ingen som ser hur man mår inom sig, det är inte
det lättaste att känna av smärtor av blickar, skitsnack osv.. Det är inte lätt att stå för vem man är..
man är olika på vilken person.. jag tänker på så mycket negativt, på vad man gör, på vad man har
gjort.. ska jag våga? ska jag inte? vad kommer hända? vem jag är egentligen.. nu har jag kommit
långt i dessa år, och kan inte backa bakåt, kan inte komma till det förflutna igen, även fast man
har gått igenom dåligt/bra. ångra aldrig någonting som fick dig att le.. Så himla jobbigt, det är inte
många som ser hur man är inombords, ingen vet hur lätt nertryckt jag är... försöker vara stark
och hålla mig på spåren, men ibland svajjar man till och de är då det är svårt att komma på rätt
plats igen. det är så jobbigt hur jag ska tänka på allt hela tiden. jag kan aldrig liksom bara sluta
tänka, försöka tänka på lätta saker, och inte onödiga saker, känns som det är bara jag som
tänker på precis allt, fram och tillbaka. ploppar precis allting upp i mitt huvud.. kärlek allra helst
vänner, familjen också.. livet om mig själv, vem jag är. Ja de är en hel del.
tänk om jag inte hade varit den jag är nu, vem hade jag varit då? hade jag bott någon annanstans?
om min mamma inte hade varit min mamma, jag hade en annan mamma.. men just nu.. är jag "jag"




I miss my big family